I dagsläget är det två veckor kvar tills jag får träffa Martin igen. Jag längtar som fan tills dess rent utsagt. Vi båda två har hittills haft en ganska öppen kommunikation och pratat om hur vi känner för varann osv. Han är liksom, enligt min mamma så ser hon ett lugn i mina ögon som hon aldrig sett tidigare. Jag kommer bra överrens med hans mamma och syster, bättre än jag någonsin kommit överrens med någon annan killes föräldrar förut, snabbare än vanligt. Han kommer jättebra överrens med min mamma också, varav min mamma har redans krivit en novell till honom, om mig. han visste visserligen redan om det mesta hon skrev d han läser mig som en öppen bok, men ändå. Det är sjukt hur trygg han fåt tmig att känna mig i hans sällskap på så kort tid. han tar fram mitt inre barn på nåt sätt, barnet som jag liksom, glömt bort. Jag har både sagt, och skrivit förr att när jag träffat en kille "han är den rätta, jag känner det", jo visst, jag kanske trodde att han var rätt då, nu i dagsläget så är det liksom, mamma säger att jag kommer bli en "skånetös", o jag tror jag kommer bli det, trots att avståndet mellan Hässleholm och där jag bor är ganska långt. Jag och Martin kanske bara har träffats en gång, men det känns som att vi har kännt varann i evigheter. Han tar fram mina bästa sidor, och vissa sidor som jag själv inte visste att jag hade. Jag gymmade igår, o väl under natten när jag skulle försöka sova grät jag som en bebis för att jag saknade honom så mycket. Han sa "ring mig", jag svarade att jag kunde ringa men jag skulle inte klara av att säga något. Jag mutade micken och satt i samtalet och bara njöt av att lyssna på hans röst. Han får mig att känna mig trygg och lugn bara av att prata med mig. Jag vet inte hur, han bara gör det på nåt sätt. Vi kan sitta i ett samtal, helt knäpptysta i flera timmar, det blir inte stelt, det blir inte konstigt, det är bara skönt med tystnad ibland. Jag kände mig inte trygg eller som hemma direkt när jag kom hem till honom, men jag kände mig trygg när han pratade, vilket i sin tur gjorde att jag kände mig som hemma. Han kommer hit om två veckor, o vill hitta på saker med mig, jag sa att jag ville dra till badhuset, o han sa att han aldrig varit iväg och badat i Västerås på Kokpunkten, så vi ska dit. Han vill dra med mig ut på prommenad, eller bara hitta på saker med mig medan jag är den som bara njuter av att ta det lugnt eller bara umgås. Han vill skapa minnen genom o hitta på saker, jag skapar mina minnen bara av att vara i hans närhet. Jag grät som jag skrev inatt, när jag vaknade så var det som att det inte riktigt släppt, som jag fortfarande är lite nere, lite deppig. Jag skulle ge honom en överraskning när han kom hit, jag såg då en tjej på tiktok för ett ag sedan, som gjorde något i stil med att hon skrev ett hanskrivet brev o lämnade kvar det hos honom innan hon åkte därifrån, jag har nu gjort samma sak. Jag har skrivit ett brev, viserligen är det ca 7 A4 långt, men ändå. Han fick reda på inatt vad det var för något, men han får läsa det när han kommer hit. Jag tänkte först gömma det i hans väska så fick han se det själv som en överraskning när han kommit hem, men nah. Jag vill se hans reaktion in person så han får läsa det här hemma o sen ta med det hem om han känner för det. Jag tro han har märkt på mig idaga tt jag är lite deppig, även fast jag inte sagt något om det, o något säger mig att han kommer vara bland den första som läser det här. 
När han kommer hit så vet jag inte vad vi ska hitta på, vi ska hem till min mor en vända under söndagen den 14e är det tänkt, än så länge, o sen till Västerås på antingen måndagen eller tisdagen, vi har inte bestämt oss än. O jag vet inte vad det är, men jag kan skriva om honom i timmar, eller hur jag mår o känner mig kring honom i flera timmar. Jag tycker om honom så extremt mycket o vill bara kalla honom för min, vi är inte där än så vi bara har träffats en gång, men ja. Fortsätter vi prata o skriva o ses som vi gör nu så kommer vi bli tillsammans, så småning om. Jag har i dagsläget inte så mycket mer o skriva, så ha det bra tills nästa gång ♥
#1 - Mamma

Härlig läsning, men saknad är jobbigt ❤️❤️